I insatsstyrkan måste man kunna lita på varje detalj
Polisens insatsstyrka arbetar där marginalerna är små och uppgiften kräver särskild träning, rätt utrustning och ett starkt lag. Mattias och Jens i Malmö har sexton respektive sex år i den regionala insatsstyrkan. De pratar om varför de är där, vad jobbet kräver – och vad som händer med skyttet när riktmedlet förändras.
Polisens insatsstyrka arbetar där marginalerna är små och uppgiften kräver särskild träning, rätt utrustning och ett starkt lag. Mattias och Jens i Malmö har sexton respektive sex år i den regionala insatsstyrkan. De pratar om varför de är där, vad jobbet kräver – och vad som händer med skyttet när riktmedlet förändras.
För Mattias började det med intresset för taktik, vapen och skytte. Jens drogs i stället till möjligheten att följa med hela vägen.
I dag arbetar båda i den regionala insatsstyrkan i Malmö. Mattias är inne på sitt sextonde år. Jens på sitt sjätte.
– Jag trivdes i det militära och var inte så intresserad av det vanliga polisarbetet. Jag ville vara bland de tuffa grabbarna, säger Mattias.
Han ler lite när han beskriver vad som drog honom till jobbet.
– Det är bilkörning, det är heta case, och det är träning, vapen och skytte. Det som jag tycker om finns på vår arbetsplats. Eller som min sambo säger: min fritidsgård. Så kallar hon det.
Jens kom från sex år som vanlig polis. Han hade varit på ärenden där han upplevde att han inte fick avsluta uppgiften.
– Jag ville vara med hela vägen och göra det sista också. Det får jag vara med och göra nu. Vi får lösa den sista knuten. Jobba i grupp. Och som Mattias säger – fritidsintresse och jobbet är i princip samma sak.
En lång väg in – och en utbildning som aldrig tar slut
Vägen in i insatsstyrkan är krävande. Mattias beskriver ett urval där erfarenhet vägs samman med fysisk förmåga, inlärningsförmåga, taktisk förståelse och skytte.
– Man vill ha folk som har lite erfarenhet i grunden. Sen är det tester där man prövar förmågan att lära sig, men även den fysiska förmågan och det taktiska.
Efter testerna följer intervjuer och psykologiska bedömningar. Därefter väntar en period där den sökande prövas fullt ut.
– Det är en så kallad hell week. Där faller folk av efter hand. Sen har man råmaterialet kvar. De får gå grundutbildning, som är ungefär sex månader. Efter det kan man bära utbildningstecknet och vara med i skarpa insatser. Så det är en ganska lång process.
Utbildningen tar aldrig riktigt slut. Jens berättar att omkring 30 procent av arbetstiden ska läggas på utbildning och träning. Resten fylls av skarpa uppdrag.
– Vi har 600 ärenden eller insatser per år. Varierande art, från lättare till svårare.
Variationen är stor. Det kan handla om gripanden, barnpornografibrott där polisen snabbt behöver säkra bevis, fordonsstopp eller personer i akut kris.
– Det kan ibland vara folk som är suicidala, som har ställt sig på balkongen. Då får vi ta oss ner med rep, säger Mattias.
Jens fyller i:
– När det är svåra miljöer – vatten, höga höjder, trånga utrymmen – har vi mer utrustning och träning för att lösa de komplexa uppgifterna.
Vid statsbesök kan rollen vara en annan. Då handlar det ofta om eskorter.
– Vi har bilarna och den praktiska träningen, så vi skyddar SÄPO som i sin tur skyddar skyddspersonen, säger Mattias.
Individuellt anpassad utrustning
För en insatspolis är utrustning viktig. När Mattias får frågan vilken roll utrustningen spelar kommer svaret snabbt.
– Jag skulle säga att den är superviktig. Speciellt när det kommer till skyttet.
Han konstaterar att vapnen bestäms centralt inom Polismyndigheten. Där har de inte alltid möjlighet att påverka. Däremot får de lämna synpunkter i upphandlingarna.
– Det måste vara bra grejer som gör det lättare för oss att jobba.
Rollerna varierar och uppdragen ställer olika krav. Individanpassningen är en del av förmågan.
– Alla har lite egen setup på sina grejer och på skyddsutrustningen, säger Mattias.
Jens har en förstoringstillsats på sin karbin. Mattias, som är prickskytt, använder kikarsikte i den rollen – men rödpunkt på kortvapen.
När samtalet kommer in på rödpunkt är Jens konkret. Skillnaden märks tydligast på pistol.
– Det blev ett lyft för pistolskyttet. Det blev en markant skillnad i snabbheten.
Han beskriver också hur synen på pistolskytte har förändrats.
– Som pistolskytt skulle man skjuta bra utan rödpunkt på upp till tio meter. Men nu skjuter jag bra upp till 25 meter.
Från järnriktmedel till rödpunkt
Mattias kom från Försvarsmakten och utlandstjänst, där han hade arbetat med järnriktmedel.
– Hos polisen hade vi redan då Aimpoint på MP5 i insatsstyrkan. Det var ju en jävla skillnad för mig.
För honom blev skillnaden extra tydlig eftersom han är vänsterdominant skytt. Med rödpunkt kan skytten arbeta med båda ögonen öppna och ändå få en tydlig riktpunkt i synfältet.
– För mig var det en game changer. Verkligen. Jag hade inte provat det innan, så för mig blev det väldigt enkelt att skjuta.
Han ser samma utveckling hos fler.
– Och om man tittar på pistolskyttet så har alla blivit bättre skyttar. Det har gjort jäkligt mycket.
I dag är det, enligt Mattias, framför allt insatsstyrkan och livvakterna som har rödpunkt på pistol. Vanliga poliser har det inte. Ännu.
Vad skulle hända om fler fick samma möjlighet?
– Jag tror att de skulle känna sig tryggare faktiskt, säger Mattias.
Jens ser också en utbildningsmässig poäng.
– Jag tror att man kan korta utbildningstid. Om man går in på det på polisskolan. Alla andra vapensystem i dag inom polisen har ju rödpunkt. Allt förutom pistolen.